jag tror inte att jag riktigt förstått hur mycket idris fattas i mitt liv förrän nu. vi har inte pratat på "riktigt" på snart 3 veckor nu, och det har inte känts konstigt på något sätt. förrän nu. jag vill bara att han ska vara här så att jag kan titta på honom och hålla honom i handen och ja, titta på honom när han sitter på sängkanten och spelar på min bas. eller när han sitter och äter och jag sitter och stirrar på honom och han tittar upp och ler och ser sötast ut i hela världen. livet är så jävla orättvist ibland, fan, livet är orättvist hela jävla tiden.